Tankar kring min graviditet
Idag är det bf enligt vår beräkning. Vi får se om någon anser att vara klar om några dagar eller om det är ultraljudet som har mest rätt.
Förvärkarna fortsätter i alla fall. De gör inte så fasligt ont. Mest skönt att känna någon annan form av smärta om dagarna. Jag är så jävla less på att ständigt ha ont. Jag hoppas att jag i framtiden får uppleva en graviditet utan foglossning och långtidssjukskrivning. Vara hemma 4 månader på heltid och vara begränsad är en stor prövning. Vara hemma och vänta i 16 veckor och ha ont varje dag och natt, har gjort mig till en annan människa mot vad jag egentligen är. Personlighetsförändrande. Inte alls kul. Men har lärt mig att det inte är självklart att kunna göra saker eller att lära mig att hantera Försäkringskassan när de inte fungerar.
Jag har bestämt mig för att jag ska börja träna igen. Jag måste satsa på att bygga en stabilitet i mitt bäcken och i min rygg. Med eller utan hjälp av en sjukgymnast. En investering. Jag vill ha ett syskon till denna bebis och tanken på att bli heltidssjukskriven igen i 4 månader gör mig väldigt ledsen. Jag vet att man inte kan påverka foglossning eller ej, med träning men det är värt allt för att försöka. 95 % av alla som har foglossning under graviditeten blir helt återställda efter 3 månader. Att bli någon av de resterande 5 % vill jag inte tänka på.
Jag är inte rädd för förlossningen och smärtan. Jag vet att det kommer att göra ont och att det finns bättre smärtlindring att få än vad jag har haft tillgång till under dessa månader. Jag ser fram emot att föda fram bebisen, för det betyder att jag troligtvis är människa igen. Att jag kan gå utan att ha ont, att jag kan hänga tvätt utan att få ont, att jag kan vända mig i sängen när jag sover och att jag slipper att gråta för att jag har ont.
Trots att denna graviditiet har varit överjävlig så vill jag gå igenom det en gång till. Det har jag bestämt mig för. Smärta och psykisk ohäsla är värt det. Jag längtar till ögonblicket då vi får se vårt efterlängtade barn. Mitt i detta är jag stolt över mig själv, att jag har klarat det ända hit. Att kunna få barn på det naturliga sättet är en gåva. Det är inget om slår att känna ett ben eller en arm i magen som petar ut. Det är inget man kan ta för givet.
Förvärkarna fortsätter i alla fall. De gör inte så fasligt ont. Mest skönt att känna någon annan form av smärta om dagarna. Jag är så jävla less på att ständigt ha ont. Jag hoppas att jag i framtiden får uppleva en graviditet utan foglossning och långtidssjukskrivning. Vara hemma 4 månader på heltid och vara begränsad är en stor prövning. Vara hemma och vänta i 16 veckor och ha ont varje dag och natt, har gjort mig till en annan människa mot vad jag egentligen är. Personlighetsförändrande. Inte alls kul. Men har lärt mig att det inte är självklart att kunna göra saker eller att lära mig att hantera Försäkringskassan när de inte fungerar.
Jag har bestämt mig för att jag ska börja träna igen. Jag måste satsa på att bygga en stabilitet i mitt bäcken och i min rygg. Med eller utan hjälp av en sjukgymnast. En investering. Jag vill ha ett syskon till denna bebis och tanken på att bli heltidssjukskriven igen i 4 månader gör mig väldigt ledsen. Jag vet att man inte kan påverka foglossning eller ej, med träning men det är värt allt för att försöka. 95 % av alla som har foglossning under graviditeten blir helt återställda efter 3 månader. Att bli någon av de resterande 5 % vill jag inte tänka på.
Jag är inte rädd för förlossningen och smärtan. Jag vet att det kommer att göra ont och att det finns bättre smärtlindring att få än vad jag har haft tillgång till under dessa månader. Jag ser fram emot att föda fram bebisen, för det betyder att jag troligtvis är människa igen. Att jag kan gå utan att ha ont, att jag kan hänga tvätt utan att få ont, att jag kan vända mig i sängen när jag sover och att jag slipper att gråta för att jag har ont.
Trots att denna graviditiet har varit överjävlig så vill jag gå igenom det en gång till. Det har jag bestämt mig för. Smärta och psykisk ohäsla är värt det. Jag längtar till ögonblicket då vi får se vårt efterlängtade barn. Mitt i detta är jag stolt över mig själv, att jag har klarat det ända hit. Att kunna få barn på det naturliga sättet är en gåva. Det är inget om slår att känna ett ben eller en arm i magen som petar ut. Det är inget man kan ta för givet.
Kommentarer
Trackback
